Recension: Mångfaldens förskola: Flerspråkighet, omsorg och undervisning

Sandell Ring, Anniqa (2021). Mångfaldens förskola: flerspråkighet, omsorg och undervisning. Upplaga 1 Lund: Studentlitteratur

Att arbeta med flerspråkighet i förskolan

Förra året kom en präktig volym med titeln Mångfaldens förskola: flerspråkighet, omsorg och undervisning, författad av Anniqa Sandell Ring som har en bakgrund som förskollärare, lärare och utvecklingsledare. Hon har en masterexamen i svenska som andraspråk och har arbetat på Nationellt centrum för svenska som andraspråk på Stockholms universitet. Boken avser att ge handfast stöd på vetenskaplig grund för att arbeta med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i förskolan och målgruppen är blivande och verksamma barnskötare, förskollärare och rektorer.

Kritisk läsning

Mångfaldens förskola… har ett flertal förtjänster men också en del aspekter som utifrån mitt perspektiv är potentiellt problematiska. Eftersom en del av dessa lite mer diskutabla delar dessutom rör TAKK som är ett särskilt intresseområde för mig bestämde jag mig för att skriva en ganska utförlig recension av boken. Häng med!

Medveten språkundervisning i förskolan

Till bokens många styrkor hör att Sandell Ring betonar den viktiga kvaliteten i relationen och i kommunikationen. Hon beskriver att kvaliteten på interaktionen mellan barn och pedagoger behöver stärkas, till exempel i form av att vuxna i förskolan ställer autentiska frågor (till skillnad från ”kontrollfrågor”), att ha dialogiska flerstämmiga samtal och att vara aktivt lyssnande. Hon betonar språkanvändningen i vardagliga situationer, lekens viktiga roll och språkande kopplat till literacy och poängterar förskolans kompensatoriska uppdrag samt vikten om medveten språkundervisning i förskolan och att ge förutsättningar för mesta möjliga språkliga input på barnets alla språk. Något som återkommer många gånger på bokens nästan 400 sidor är vikten av språkligt medvetna pedagoger. Förskolans pedagoger behöver fungera som språkliga förebilder vilket bland annat innebär att de måste kunna anpassa och variera sin grammatiska komplexitet.

Medvetet arbete med högläsning i förskolan

Mycket bra innehåll finns i avsnittet om högläsning i förskolan, där Sandell Ring uppmanar läsaren att låta litteraturen ta plats, att använda sig av dialogisk högläsning där även rent språkliga aspekter kan stå i fokus för boksamtalet och att också använda sin språkliga medvetenhet i valet av litteratur, exempelvis att välja böcker med omvänd ordföljd, prepositioner eller negationsplacering i åtanke. Sandell Ring lyfter också vikten av att jobba med förståelsestrategier och därigenom förbereda barnen inför egen läsning och läsförståelse. Hon lyfter att barnens socioekonomiska bakgrund och uppväxtmiljö potentiellt kan påverka deras språkliga och litterära erfarenheter vilket förskolans pedagoger behöver ha en medvetenhet om, inte minst utifrån förskolans kompensatoriska uppdrag.

Ha koll på begreppen

En annan sak som tas upp när det gäller presumtivt språkutvecklande aktiviteter är att Sandell Ring trycker på att pedagogen ska vara medveten om vad aktiviteten gav barnet möjlighet att utveckla. Vad lärde sig barnet som hen inte kunde tidigare? Här kan man också nämna att Sandell Ring betonar skillnaden mellan språklig förmåga och språklig medvetenhet. Om en förskola bara hänvisar till sitt rimmande och ramsande när man frågar hur de arbetar med språk och språkutveckling behöver man nog hjälpa dem att skifta fokus.

Att kunna förstå skillnaden på språkliga svårigheter som beror på bristande exponering kontra en språkstörning är något som lyfts i boken och som ju är viktig kunskap för förskolepedagoger. Anniqa Sandell Ring tar också upp det ibland förbisedda faktum att en del av de barn som slarvigt benämns som flerspråkiga faktiskt inte är flerspråkiga när de börjar förskolan. Deras andraspråksinlärning av majoritetsspråket svenska kanske påbörjas först i samband med förskolestart.

Förskolans reella möjligheter att arbeta med modersmål?

Jag tycker också det är uppfriskande att Sandell Ring problematiserar kring förskolans reella möjligheter att, som det står i Läroplan för förskolan, bidra till utveckling i barnens olika modersmål (vilket blir en extra stor utmaning i och med att Sandell Ring har en ganska snäv definition av begreppet språkutveckling, se nedan). Jag håller med författaren om att andraspråksutveckling borde synliggöras mer explicit i Läroplan för förskolan, exempelvis i form av vilka språkliga strukturer som behövs för att kunna berätta, beskriva och argumentera. Det skulle bli ett mer handfast stöd för pedagoger och det skulle förstås vara av vikt även för enspråkiga barn i språkliga svårigheter.

Sandell Ring vågar också utmana förskolans traditioner, bland annat lyfter hon att det kanske förekommer att barn får anpassa sig efter förskolans normer och arbetssätt snarare än tvärtom och betonar också vikten av att ta reda på hur saker och ting faktiskt ligger till istället för att anta eller ”gå på känsla”.

Vad är språkutveckling och vad är språkutvecklande?

Sandell Ring utgår ifrån en definition av vad som är språkutvecklande som i mitt tycke är väldigt snäv. Hon skriver nämligen att en aktivitet eller ett samtal endast är språkutvecklande om barnet ”blir påfyllt” med nya ord och begrepp samt mer komplex grammatik. Att ”bara” ge barnen tillfälle att samtala och att barnet exempelvis börjar använda ord som tidigare endast har funnits i barnets passiva ordförråd men som inte noterats i språkproduktionen ses inte som en språkutvecklande aktivitet.

Kommunikationen tappas bort

Författaren pratar mycket om att ha höga förväntningar på barnen och att anpassa sig till de flerspråkiga barnets kognitiva utveckling snarare än dess språkliga nivå på majoritetsspråket. Detta ligger i linje med studier som visar att det verkar finnas en risk för att lärare förenklar språket för mycket till barn som är andraspråksinlärare av majoritetsspråket (se till exempel Aarts et al., 2016), dock hänvisar inte Sandell Ring till några sådana studier. Ur mitt perspektiv blir det dock problematiskt att man ingenstans nämner vikten av fungerande kommunikation eller att det kan vara bra att fundera kring hur man hittar en balans mellan de höga förväntningarna (kraven?) och att ha en fungerande – och lustfylld – kommunikation.

Det är också ganska problematiskt att uppmana till aktiv korrigering, där barnet ska uppmärksammas på kontrasten mellan hur hen säger och den korrekta språkliga formen och därefter uppmanas att även härma pedagogen och producera det korrekta yttrandet. Det finns många situationer där fokus snarare borde ligga på fungerande kommunikation och på det språkliga innehållet snarare än formen och där aktiv korrigering och imitation både hejdar den naturliga interaktionen och medför en risk att barnet känner sig utpekat. Men Sandell Ring rekommenderar till och med att dessa aktiva korrigeringsstrategier ska använda i samband med dialogisk högläsning. Referenser kring att flerspråkiga barn/andraspråksinlärare behöver den här formen av explicit korrigering och imitation lyser med sin frånvaro. Som logoped är jag van att istället använda och att rekommendera det som kallas för passiv korrigering, det vill säga att upprepa det barnet sagt fast med korrekt form i syfte att dels bekräfta innehållet i det sagda, dels bjuda barnet på den rätta böjningen/ordföljden/uttalet. Sådan här passiv korrigering (recasts på engelska) är ett ganska välbeforskat fenomen som förekommer både i förstaspråks- och i andraspråksinlärning och är fiffigt på så sätt att det inte avbryter kommunikationsflödet. Flera studier visar att passiv korrigering underlättar språktillägnandet och de få studier som kommit fram till att passiv korrigering inte nödvändigtvis skulle vara bättre än andra typer av korrigerande feedback har enligt en sammanställning av Goo och Mackey (2013) metodologiska problem.

Ring refererar till Veli Tuomela, som hävdar att man ska skala bort andra aspekter av kommunikationen förutom det talade språket, det vill säga minimera kroppsspråk och andra signaler, så att språket måste bära av sig självt. Poängen med detta ska vara att fånga både språkförståelsen och språkanvändningen. Referenser till någon form av vetenskapliga publikationer som stärker denna tes saknas, istället refererar Sandell Ring till tre intervjuer med Veli Tuomela i förskoletidningar. Skrivningen i boken kan tolkas som att man som pedagog i en flerspråkig förskola inte ska använda en mångfald av uttryckssätt. Om man mot förmodan skulle lyckas med konststycket att följa denna rekommendation skulle språkandet inte bara bli kontextreducerat (vilket är avsikten) utan även väldigt onaturligt. Beroende på teoretisk utgångspunkt skulle man också kunna hävda att mänsklig kommunikation alltid är multimodal (Ferrara & Hodge, 2018; Keevallik, 2018; Murgiano et al., 2021).

TAKK

TAKK beskrivs i boken som ett specialpedagogiskt verktyg. Personligen tror jag inte att det är den bästa beskrivningen, jag skulle snarare beskriva TAKK som ett kommunikationssätt eller ett teckensystem. Sandell Ring hävdar också att TAKK inte fungerar för att vidareutveckla ordförråd. Här skulle jag hävda raka motsatsen. TAKK används exempelvis i undervisning för elever med DLD just för att underlätta inlärning och förståelse av mer komplex vokabulär. Det finns också relativt starkt forskningsstöd för att användning av gester kan stötta ordinlärning och minne, både när det gäller små barn och förstaspråksutveckling och för både barn och vuxna när det gäller andraspråksinlärning (mer om det i ett kommande blogginlägg!). Det verkar framför allt vara så kallade ikoniska, avbildande gester som hjälper ordinlärningen. För att nämna ett specifikt exempel så undersökte Repetto med kollegor (2017) effekter av gester för att stötta inlärningen av abstrakta begrepp på ett artificiellt språk. De påhittade ordet parades slumpmässigt ihop med abstrakta begrepp på deltagarnas modersmål och sen gällde det att lära sig de nya orden, antingen endast genom att läsa orden, att läsa samt se en bild eller att läsa ordet och se en gest. Det visade sig att både ordframplockning och ordigenkänning fungerade bäst i de fall deltagarna hade fått möjlighet att se gesterna.

När det gäller TAKK och grammatik anser Sandell Ring att TAKK inte kan användas för att skilja på prepositioner eller att utveckla korrekt ordföljd. Jag håller inte med om dessa påståenden som författaren inte heller backar upp med referenser eller något mer utvecklat resonemang. Däremot kan jag delvis ge henne rätt när hon säger att TAKK inte kan användas för att vidareutveckla komplexa satser. En skrivning där jag också är böjd att hålla med henne är att TAKK kanske inte har så stor potential att fungera språkutvecklande sett till hur det används i förskolorna idag. Här saknas visserligen källor för att ge stöd åt påståendet men min erfarenhet säger också att det är en stor utmaning att nå en nivå på TAKK-användningen ute i förskolorna så att det verkligen blir det språk-och kommunikationsstöd som det har potential att vara. Dock blir det ganska märkligt att förkasta TAKK på basis av hur det används. Med motsvarande logik skulle man kunna förkasta högläsning eftersom många förskolor inte använder det på ett särskilt språkstimulerande sätt.

Generaliseringar och oklarheter

Det förekommer ytterligare svepande generaliseringar som saknar hänvisning och där jag är skeptisk till om det verkligen är helt korrekt. Ett sådant exempel är att Sandell Ring menar att ordförråd och grammatik som tillhör klassrumsspråket inte förekommer i vardagligt tal. Hon skriver också att återberättande innebär ett begränsat kognitivt engagemang men det finns flera studier som tyder på att återberättande är både språkligt och kognitivt krävande, vilket är en orsak till att återberättande är svårt för barn med DLD/språkstörning. Däremot ställer återberättande delvis andra kognitiva krav jämfört med när man berättar en egenpåhittad berättelse (se t ex Duinmeijer et al., 2012; Tonér, 2019).

Teoretisk mismatch

På ett mer teoretiskt plan lyfter Sandell Ring ett intressant dilemma som hon erfarit i förskolans värld, nämligen att det finns en slags ”mismatch” mellan den teori man säger sig utgå ifrån och det konkreta görandet. Detta exemplifierar hon genom att nämna att många pedagoger i förskolan anser sig arbeta utifrån ett sociokulturellt perspektiv men när Sandell Ring observerat situationer i förskolan är det konkreta agerandet närmast behavioristiskt influerat, exempelvis att kommunicera genom korta kommandon och tillsägelser och att använda inslag av belöning och bestraffning. Men i min läsning av boken får jag uppfattningen att Sandell Ring själv hamnar i just en sådan här mismatch mellan teori och praktik, där hon å ena sidan säger att det språk- och kunskapsutvecklande arbetssättet är sprunget ur sociokulturell teoribildning, å andra sidan förespråkar specifika tillvägagångssätt som framstår som kraftigt influerade av behaviorism, exempelvis rekommendationen att använda explicit, aktiv korrigering samt imitation när barn gör grammatiskt felaktiga yttranden.

Vad menas med språk?

En annan aspekt som är lite oklar i boken är att författaren utgår ifrån att det självklart går att separera språk ifrån (övrig) kognitiv förmåga, exempelvis genom att prata om kognitiva respektive språkliga krav. Synen på språk och övrig kognition som separerbara enheter ligger kanske bakom det regelrätt felaktiga påståendet att barns huvudsakliga språkutveckling sker mellan 18 och 36 månaders ålder. Inga referenser anges för att ge stöd åt detta. Här skulle man möjligen kunna ge författaren rätt om hon med språkutveckling avser grundläggande syntax men viktiga aspekter av språkutvecklingen sker både före 18 månaders ålder och efter 36 månaders ålder.

Urval av källor

En potentiellt problematisk aspekt som författaren dock är explicit med är urvalet av källor. Sandell Ring vill att litteraturen hon hänvisar till ska vara lättåtkomlig för pedagoger och rektorer. Det innebär att hon främst hänvisar till svenskspråkig litteratur, ofta i form av läroböcker och rapporter men förhållandevis få vetenskapliga studier. Ofta hänvisar författaren också till utvecklingssatsningar hon själv lett när det gäller språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, men någon mer systematisk utvärdering av de arbetssätt hon presenterar verkar inte finnas.

Sammanfattningsvis…

Nu har jag gjort en ganska sträng läsning av boken, kanske lite som den i akademiska kretsar berömde Reviewer 2, men det ska nämnas att Mångfaldens förskola… inte gör anspråk på att vara en vetenskaplig publikation utan snarare en slags metodbok på vetenskaplig grund. Oklarheterna är dock lite för många för att jag ska kunna vara odelat positiv till boken, som skulle ha vunnit på en strängare redaktör eller rentav en sakkunniggranskning av innehållet, dess många förtjänster till trots.

 

Referenser

Aarts, R., Demir-Vegter, S., Kurvers, J., & Henrichs, L. (2016). Academic Language in Shared Book Reading: Parent and Teacher Input to Mono- and Bilingual Preschoolers. Language Learning, 66(2), 263–295. https://doi.org/10.1111/lang.12152

Duinmeijer, I., de Jong, J., & Scheper, A. (2012). Narrative Abilities, Memory and Attention in Children with a Specific Language Impairment. International Journal of Language & Communication Disorders, 47(5), 542–555. ERIC.

Ferrara, L., & Hodge, G. (2018). Language as Description, Indication, and Depiction. Frontiers in Psychology, 9, 716. PMC. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2018.00716

Goo, J., & Mackey, A. (2013). THE CASE AGAINST THE CASE AGAINST RECASTS. Studies in Second Language Acquisition, 35(1), 127–165. Cambridge Core. https://doi.org/10.1017/S0272263112000708

Keevallik, L. (2018). What Does Embodied Interaction Tell Us About Grammar? Research on Language and Social Interaction, 51(1), 1–21. https://doi.org/10.1080/08351813.2018.1413887

Murgiano, M., Motamedi, Y., & Vigliocco, G. (2021). Situating Language in the Real-World: The Role of Multimodal Iconicity and Indexicality. Journal of Cognition, 4(1), 38–38. PubMed. https://doi.org/10.5334/joc.113

Tonér, S. (2019). Preschoolers’ story retell vs. story generation. Presented at the The Lund Symposium on Cognition, Communication and Learning, Lund, Sweden, April 24-26, 2019. Retrieved from http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-192106